Lite dåligt
De som känner mig vet om att jag är inte direkt den personen som sätter mig ner och berättar hur jag mår, om mina känslor skulle ligga på det mer negativa hållet. Tycker ofta det känns stelt och obekvämt och vet sällan hur jag ska formulera mig.
Därför tänkte jag skriva ner här, delvis för min skull och delvis för de som bryr sig kan få veta hur jag känner och mår.
Fast jag själv kan tröttna på att läsa andras bloggar när de bara skriver massa negativt tror jag att jag själv behöver göra det nu.
Jag är fasligt trött på att ha ont i min kropp, så pass att det känns som jag kommer få ett mentalt sammanbrott snart. Idag grät jag på jobb och jag fattar inte hur jag ska orka. Jag ramlade när jag skulle ta ett steg upp på trottoaren och slog i mitt knä. Jag håller på att falla bara jag står still för mitt balanssinne är helt ute och snurrar och jag ORKAR VERKLIGEN INTE MER! Jag knarkar tabletter som aldrig förr och inget vill funka. Emellanåt gör det så ont att jag tror jag ska kräka och skrika rätt ut.
Jag har försökt att inte visa för mycket inför alla hur jobbigt jag tycker det är, bara biter ihop istället men jag vet fantamig inte hur jag ska lyckas med det länge till.
Jag skäms för att det påverkar hur jag jobbar, det tar längre tid och jag slarvar oftare. Idag glömde jag skicka med en hamburgare till en kund. Jag skäms för att jag har ont och sen blir jag arg på mig själv att jag inte är modig nog att säga till cheferna att nu behöver jag faktiskt stanna hemma, jag mår sämre av det här. Eller är det bara min envishet som talar, att jag ska klara av det, hur ont det än gör?
Igår tog det mig en halvtimme att gå hem till mormor och morfar, en promenad som annars tar 5-10 minuter. När jag väl kom fram bröt jag ihop igen och bara storbölade på deras trappa tills Mikil kom och släppte in mig.
Jag är rädd att människor omkring mig tror att jag bara överdriver, att hela jag är tramsig med mitt sätt att halta mig fram och konstiga stela rörelser.
Det känns som att ska det fortsätta så här kommer jag att bli knäpp. Riktigt knäpp. Jag har ont, jag blir ledsen, jag blir arg, jag blir illamående, jag blir febrig och jag får ont i magen. Jag mår dåligt.
Imorgon blir det sjukgymnast igen och på torsdag ska jag röntgas, hoppas på det bästa.
Helgen var iaf ett glädjeämne. Satt i min nya fina soffa med massa härliga vänner runt om kring. Dumpade tabletterna för kvällen så jag kunde ta ett par glas vin.
Vilket också gav ett skrämmande resultat, hur jag nästan fick abstinens utan mina tabletter och den sköna känslan när jag tog dagens första dos.
Nu ska jag rengöra tänderna, ta min katt och gå in och lägga mig i min efterlängtade säng.
Och jag ska sova en helt underbar sömn och vakna pigg och glad igen.
Har jag tänkt iaf, om det blir så får vi se imorgon.
Fuck allt, Puss hej.
/ Sarah
Därför tänkte jag skriva ner här, delvis för min skull och delvis för de som bryr sig kan få veta hur jag känner och mår.
Fast jag själv kan tröttna på att läsa andras bloggar när de bara skriver massa negativt tror jag att jag själv behöver göra det nu.
Jag är fasligt trött på att ha ont i min kropp, så pass att det känns som jag kommer få ett mentalt sammanbrott snart. Idag grät jag på jobb och jag fattar inte hur jag ska orka. Jag ramlade när jag skulle ta ett steg upp på trottoaren och slog i mitt knä. Jag håller på att falla bara jag står still för mitt balanssinne är helt ute och snurrar och jag ORKAR VERKLIGEN INTE MER! Jag knarkar tabletter som aldrig förr och inget vill funka. Emellanåt gör det så ont att jag tror jag ska kräka och skrika rätt ut.
Jag har försökt att inte visa för mycket inför alla hur jobbigt jag tycker det är, bara biter ihop istället men jag vet fantamig inte hur jag ska lyckas med det länge till.
Jag skäms för att det påverkar hur jag jobbar, det tar längre tid och jag slarvar oftare. Idag glömde jag skicka med en hamburgare till en kund. Jag skäms för att jag har ont och sen blir jag arg på mig själv att jag inte är modig nog att säga till cheferna att nu behöver jag faktiskt stanna hemma, jag mår sämre av det här. Eller är det bara min envishet som talar, att jag ska klara av det, hur ont det än gör?
Igår tog det mig en halvtimme att gå hem till mormor och morfar, en promenad som annars tar 5-10 minuter. När jag väl kom fram bröt jag ihop igen och bara storbölade på deras trappa tills Mikil kom och släppte in mig.
Jag är rädd att människor omkring mig tror att jag bara överdriver, att hela jag är tramsig med mitt sätt att halta mig fram och konstiga stela rörelser.
Det känns som att ska det fortsätta så här kommer jag att bli knäpp. Riktigt knäpp. Jag har ont, jag blir ledsen, jag blir arg, jag blir illamående, jag blir febrig och jag får ont i magen. Jag mår dåligt.
Imorgon blir det sjukgymnast igen och på torsdag ska jag röntgas, hoppas på det bästa.
Helgen var iaf ett glädjeämne. Satt i min nya fina soffa med massa härliga vänner runt om kring. Dumpade tabletterna för kvällen så jag kunde ta ett par glas vin.
Vilket också gav ett skrämmande resultat, hur jag nästan fick abstinens utan mina tabletter och den sköna känslan när jag tog dagens första dos.
Nu ska jag rengöra tänderna, ta min katt och gå in och lägga mig i min efterlängtade säng.
Och jag ska sova en helt underbar sömn och vakna pigg och glad igen.
Har jag tänkt iaf, om det blir så får vi se imorgon.
Fuck allt, Puss hej.
/ Sarah
Kommentarer
Postat av: Annika
<3 <3
Trackback
