självmord - fortsättning
Men som lite svar till Johans kommentar:
Jo, depression är en psykisk sjukdom och i många fall är det något värre som ligger bakom ett självmord, som du säger, än just sin hunds dödsfall som kanske bara blir utlösaren till att "nu har det gått för långt",
Och eg, jag vet inte mycket om detta, jag bara skriver vad jag tror :-) Och du om det nu är Jessicas Johan har sjuksköterska utbildning och med tanke på din familjs, ja historia kan vi kalla det så vet du förmodligen rätt så mycket mer än vad jag gör om detta ämnet (hoppas verkligen att det är den Johan jag tror annars kan detta bli lite udda).
Men tror du inte att det är så i många fall att det kan vara just en förlust efter något/någon eller ett annat lite mer vardagligt problem som kan starta en depression, att man går ner sig för långt i ett problem och bara ser den mörka sidan?
Bara tänker och tänker och inte ser någon lösning och till sist så blir man deprimerad?
Du får gärna rätta mig, om du läser detta ofc, för jag har verkligen ingen direkt aning! Men det är just det som handlar om att ha en blogg, att få skriva ner sina tankar även om dom kanske inte alltid stämmer med hur det verkligen är :-)
Jag menar, bara nu att jag har inget jobb för tillfället och om drygt lite mer än en månad har jag inget boende gör att jag tänker en massa och får magsår, nu har jag visserligen lärt mig att inte gå ner mig i mina problem för mycket men de som gör det då? Kan inte de vara en blivande "självmordskandidat" (det lät lite hemskt, jag vet)
Gärna skriv lite till om vad du tycker, Johan!
Bara skoj för min del och jag lär mig alltid något nytt, nyfiken på saker och ting som jag är :-)
Och Björn! du för den delen borde också veta mycket mer än vad jag gör om människor och självmord och hit och dit med tanke på ditt jobb :-O(får jag lov att berätta detta??:O:O) du skrev bra kommentar förresten, det gillar vi :-D
Men vad tror du om mina tankar till vad som kan vara en orsak som utlöser det? Har jag fel om att det kan vara den lilla saken som blir stor och till sist slutar med att man tar livet av sig?
Och ja, jag gick i nån form av terapi ett tag, mestadels för att min mor tyckte att det kunde hjälpa mig, men det var verkligen inte min grej! Kändes bara obekvämt att sitta där med en främmande person och berätta att "jag är ledsen för att..." Men sen för många är just den där främmande personen det bästa!
Jag föredrar att ha de särskilda personer som har positiv inverkan på mig, som får mig att må bra bara genom att sitta och prata om helt vanliga ting och ibland få gråta ut ihop med dom. (känn dig utpekad Björnen, du är en av dom! :-D)
Och idag är jag iaf en av dom som mår bra! Dessa negativa erfarenheter har stärkt mig och jag har lärt mig att se positivare på det negativa :-D Och egentligen, när jag ser tillbaka på vad det var som var så himla hemskt och jobbigt så var det inte farligare att det kunde lösas med hjälp av de som betyder något.
Men nu har jag tyvärr inte mer tid att dela med mig av mina värdefulla tankar, ha ha ha...
Tjejerna kommer snart och jag har lite saker att pyssla med :-D
Ha en jättebra fredag gott folk!
/ Sarah Maria Budil
Vi människor har olika åsikter om allt och så är det bara. > Jag tycker i alla fall att du har skrivit en lagom allvarlig / sarkastisk blogg. Och visst, det är sjukt att de finns sidor som tipsar hur man tar livet av sig själv. Sen å andra sidan har internet spårat ut. Tack för igår.
Tjena!
Depression är som tidigare sagts en sjukdom, men har man väl nått så långt som att söka hjälp för det (vilket man har när man har fått en diagnos), så finns det stort hopp. Då är såväl man själv som närstående ju plötsligt mer medveten om sjukdomen och den drabbade står troligtvis inte helt ensam längre.
Jag är övertygad om att "små" saker kan utlösa svåra tillstånd. Ponera att du har varit med om motgångar under en större period och ligger lite på gränsen till en depression. Nådastöten behöver kanske inte vara så stor då. Och sen är det såklart mycket annat som avgör; ålder, livserfarenhet, mental styrka och möjlighet till stöd från människor runtomkring. Svårt att säga vad som är si och så, man får försöka skapa sig en helhetsbild.
Men en sak är ju säker och det är att man i tonåren är en extremt känslig och ömtålig individ. Det händer så otroligt mycket i livet och därför krävs det inte så mycket för att någon ska "dala".
Oavsett vad så är det absurt att man kan hitta sånt här på internet, de som driver sådana sidor har inte ett uns empati i kroppen. Varför inte hjälpa varandra istället?
I vår del av världen finns det hjälp att få, men man klarar det inte alltid ensam när man mår riktigt dåligt, särskilt inte när man är ung. Och eftersom det krävs mer av unga idag så kommer det säkert krävas mer från samhället i övrigt för att hjälpa dessa stackars själar också.
Hej godis! säger du jag eller nej till päls? skriv just din åsikt i min blogg, vore jätte snällt!lägger upp ditt namn i inlägget senare ikväll,tack! puss :)
gillar din åsikt! tack ska du ha :)
