Jag saknar det
Nu är jag så sentimental igen, därför klistar jag in det jag skrev i min lunarblogg för ett tag sen , 10 månader tror jag, eftersom det är exakt så jag känner igen.
Jag saknar min barndom, jag vill vara liten igen.
jag är väldigt sentimental nu, jag vet. men jag saknar det så sjukt mycket så det värker i magen och det är så skrämmande att det som betydde så mycket för mig då och fortfarande idag är ibland så svårt att komma ihåg.
Jag försöker se rummen framför mig, hur det var att komma in genom hallen, se vårt fina ljusa kök med utsikt över fälten. Se det stora vardagsrummet som hade jättehögt i tak, med många fina stora bjälkar som gav rummet en sådan värme. Men det är lite suddigt, det är hemskt. JAG VILL INTE GLÖMMA BORT!
Hur man kastade sten till lilla söta schäfern Ronja och som hon sen sprang och hämtade, hur Freddie stack in nosen mellan benen på en när man satt ner så att man kunde klappa hans öron bättre. Den gamla hundgården där min första kanin Skrutten fick springa fritt i.
På helgerna hur vi köpte nybakade bullar till frukost och jag och min bror fick ett kinderägg var. Hur sedan jag och min pappa tog dem båda hundarna, körde till skogen och tog en mysig skogspromenad tillsammans och pratade om allt som en dotter och en far har att prata om.
Varför är det inte så längre? min pappa är inte längre min idol, ibland känns det som att jag inte känner honom och det gör ont.
Mina dagar på sommaren då jag ville vara själv, gick jag längs vår uppfartsväg, plockade blommor och sen satte mig vid brevlådorna nere på vägen och bara "funderade över livet"
Allt hände på en gång. 12 år gammal, pubertet, skilsmässa, 7:an, nya personer, "vuxenlivet".
Flytta ifrån det hus man bott i sedan man vart liten. Konstigt att man inte kände att man hängde med ?
Min mamma sa : "Men visst har vi det bra nu?"
Klart att jag har det bra mamma lilla, men ändå inte. Det är jobbigt att växa upp, att ha andra problem än vilken barbiedocka man skulle önska till jul. Att sakna att man inte har det som man har haft innan.
Varför ska det vara så jobbigt ?
Egentligen ska jag inte klaga, jag har haft en väldig tur ändå och har en sådan bra familj jag har, och en sådan säkerhet runtomkring mig. Inte alla har det.
Men det gör ändå ont, det är så det är
Nu orkar jag inte mer, bara sitter och är sentimental och gråter en skvätt för saknad barndom.
Jag, vår hund Freddie och min bror Mikael
Att man känner sig sådär lagom krasslig hjälper ju inte tankarna direkt
Fira farfar imorgon, 75, tiden går så fort.
Min älskade farfar.
Jag fasar för den dagen då de personer jag älskar kommer att försvinna.
/Sarah
Jag saknar min barndom, jag vill vara liten igen.
jag är väldigt sentimental nu, jag vet. men jag saknar det så sjukt mycket så det värker i magen och det är så skrämmande att det som betydde så mycket för mig då och fortfarande idag är ibland så svårt att komma ihåg.
Jag försöker se rummen framför mig, hur det var att komma in genom hallen, se vårt fina ljusa kök med utsikt över fälten. Se det stora vardagsrummet som hade jättehögt i tak, med många fina stora bjälkar som gav rummet en sådan värme. Men det är lite suddigt, det är hemskt. JAG VILL INTE GLÖMMA BORT!
Hur man kastade sten till lilla söta schäfern Ronja och som hon sen sprang och hämtade, hur Freddie stack in nosen mellan benen på en när man satt ner så att man kunde klappa hans öron bättre. Den gamla hundgården där min första kanin Skrutten fick springa fritt i.
På helgerna hur vi köpte nybakade bullar till frukost och jag och min bror fick ett kinderägg var. Hur sedan jag och min pappa tog dem båda hundarna, körde till skogen och tog en mysig skogspromenad tillsammans och pratade om allt som en dotter och en far har att prata om.
Varför är det inte så längre? min pappa är inte längre min idol, ibland känns det som att jag inte känner honom och det gör ont.
Mina dagar på sommaren då jag ville vara själv, gick jag längs vår uppfartsväg, plockade blommor och sen satte mig vid brevlådorna nere på vägen och bara "funderade över livet"
Allt hände på en gång. 12 år gammal, pubertet, skilsmässa, 7:an, nya personer, "vuxenlivet".
Flytta ifrån det hus man bott i sedan man vart liten. Konstigt att man inte kände att man hängde med ?
Min mamma sa : "Men visst har vi det bra nu?"
Klart att jag har det bra mamma lilla, men ändå inte. Det är jobbigt att växa upp, att ha andra problem än vilken barbiedocka man skulle önska till jul. Att sakna att man inte har det som man har haft innan.
Varför ska det vara så jobbigt ?
Egentligen ska jag inte klaga, jag har haft en väldig tur ändå och har en sådan bra familj jag har, och en sådan säkerhet runtomkring mig. Inte alla har det.
Men det gör ändå ont, det är så det är
Nu orkar jag inte mer, bara sitter och är sentimental och gråter en skvätt för saknad barndom.
Jag, vår hund Freddie och min bror Mikael
Att man känner sig sådär lagom krasslig hjälper ju inte tankarna direkt
Fira farfar imorgon, 75, tiden går så fort.
Min älskade farfar.
Jag fasar för den dagen då de personer jag älskar kommer att försvinna.
/Sarah
Kommentarer
Postat av: knutut
du vet, jag har redan skrivit.. men jag känner igen mig och jag finns alltid här sarah. glöm Aldrig det (L)
Postat av: Jessie
Så himla fint skrivet gumman. En blogg som verkligen berör. Särskillt när jag vet precis allt vad du talar om. Du kommer aldrig att glömma bort.
Saker kan kännas suddigt, men de försvinner aldrig. <3
Trackback
